Ibland är det väldigt svårt att vara en familj (In English at the bottom of the post)

In English below.

Det är nära nu, på tisdag åker vi igen. Denna gången verkar det som om vi trotsallt haft lite tur med tajmingen. Om jag tolkar informationen rätt så ändrade president Biden reserestriktionerna häromdagen. De nya reglerna börjar gälla på måndag och innebär bland annat att man inte behöver uppvisa ett negativt covidtest för inresa i USA. Det beslutet sparar oss väl över 10 000 kr och en massa omak, så det var mer än välkommet.

Kanske kunde man ana redan här att Edith inte hade någon energi kvar. Men de är i alla fall fina med sina skolavslutningsrosor.

I fredags var det skolavslutning. Vi hade tagit ledigt från jobbet och planerat en överraskning för barnen, inget vansinnigt storslaget, men ändå något. Med en förhoppning om en mysig utflykt med några olika stopp – åtminstone var det tanken. Förra året missade barnen skolavslutningen eftersom vi var i USA, det skulle blivit lillebrors första. Detta året var både Edith och lillebror på plats i skolan med sina respektive klasser. Ungefär klockan 10 var de klara och mamma följde med lillebror till hans klassrum och jag Edith till hennes. Edith hade gjort presenter till sina lärare och skrivit sommarhälsningar, men var påtagligt sur över att det bara var årskurs tre och sex som fick sjunga i kyrkan. Det var ett tecken på att hon inte mådde riktigt bra.

Efter klassrumsamlingarna cyklade vi hem och packade bilen. Men utflykten tog stopp innan den börjat, på en parkering i centrala Tingsryd lite innan lunch. Då räckte inte Ediths energi, då tog hjärntröttheten och det dåliga måendet över, hon kunde inte längre tygla sitt humör, hon blev arg. Istället för familjemys blev det skrik, tårar, hårda och högljudda ord i bilen hem igen när vi tvingades överge alla planer. Det är klart att det var tråkigt för Edith, men denna gången kändes det ännu värre för lillebror som de senaste dagarna sagt att han var ”riktigt taggad” för överraskningen. Han var så ledsen över att allt gick i kras igen, över bråket, över skriken. Det gjorde ont i honom och det gjorde ont i oss när han påstod att det var okey, att det inte gjorde nåt, men med tårarna rinnande över kinderna. I de stunderna är det väldigt svårt att vara en familj. Han och mamma fick ta en egen utflykt sen som kompensation, så stannade Edith och jag hemma och vilade.

Mamma är ganska farlig på cykeln, hon kör den som bilen – aggressivt. Men premiärturen gick bra.

Cykeln kom ganska kort inpå förra inlägget. Lillebror och jag har hastighetsrekordet, vi fick upp den i 47 km/h i en lång nedförsbacke. Jag har också lastrekordet, i alla fall åldersmässigt. Igår körde jag runt farfar i lådan. Han är i och för sig pensionär nu, men jobbade tidigare som läkare. Jag fick nån konstig association till den australiensiska TV-serien ”Flying doctors” eller ”doktorn kan komma” som jag tror att den hette på svenska. Viktigast av allt är att Edith verkar gilla cykeln så här långt. Vi har cyklat ett par småutflykter tillsammans och på en av dem var en av hennes klasskompisar med. Bara de turerna gör att det känns som en försvarbar utgift – Bidens slopade krav på covidtest betalade ju också nästan hälften av cykeln.

The Flying doctor eller på svenska doktorn kan komma…

Nåväl, på tisdag morgon lyfter vi från Göteborg. Det innebär att vi behöver åka härifrån natten mellan måndag och tisdag. Det innebär också att vi är mitt uppe i packandet, för en stund sedan åkte Ediths mamma iväg för att skriva ut biljetter och alla intyg. Digitalt är bra, men det känns tryggt med en analog backup. Jag behöver avboka covidtesterna och hotellet. Viktigast är så klart besöket på Primary´s på onsdag, men det verkar också som om vi kanske får till träffar med både Klekas- och Lee-family, det blir i så fall kul att lillebror också får träffa dem – funkar det inte tar vi det vid något av våra besök i september eller december. Jag hoppas också att dom kommer till Sverige nån gång, så vi får tillfälle att bjuda tillbaka och visa lite av det Sverige har att erbjuda. Kommer Dr Bollo nån gång kanske han till och med får testa lådcykeln.

Midsommarpotatisen växer, i alla fall blasten.

/Ediths pappa Carl

https://gofund.me/3aca73e5

FIRESfighterEdith on Instagram

In English.

Sometimes it’s very hard to be a family

It’s close now, on Tuesday we’ll go again. This time it seems as if we were a bit lucky with the timing. If I interpret the information correctly, President Biden changed the travel restrictions the other day. The new rules come into force on Monday and mean, among other things, that you do not have to present a negative covid test for entry into the United States. That decision saves us well over 1.000 USD and a lot of inconvenience, so it was more than welcome.

Edith did not show her biggest smile, and we suspected that the energy was about to run out. But we still wanted to give it a try with the surprise

Last Friday was the last day of this semester in school, some kind of graduation. We had taken time off from work and planned a surprise for the children, nothing grand, but still something with a hope of a cozy excursion with a few different stops – at least that was the idea. Last year, the kids missed graduation because we were in the US, it would be little brother’s first. This year, both Edith and little brother were present at the school on graduation day. At about 10 AM the ceremony was over and mother went with little brother to his classroom and I went with Edith to hers. Edith had made presents for her teachers and written summer greetings, but she was upset that only the third and sixth graders were allowed to perform in church. It was a sign that she was not feeling well.

After the classroom gatherings, we rode the bikes home and packed the car. But the excursion stopped before it started, in a parking lot in central Tingsryd just 25 minutes from where we live and a little before lunchtime. Then Edith’s energy was out, then the brain fatigue and the bad mood took over, she could no longer control her mood. Instead of family fun, there were screams, tears, loud and harsh words in the car home again when we were forced to abandon all plans. Of course it was sad for Edith, but this time it felt even worse for little brother who in recent days said that he was ”really longing” for the surprise. He was so sad that everything fell apart again, over the quarrel, the screams. It hurts him and it hurt us when he said it was okay, but with tears running down his cheeks. He and mother had to take their own excursion later as compensation, and Edith and I stayed at home and rested.

Mom rides the cargo bike like the car – aggressively. But the maiden voyage went well.

The bike was delivered short after I published the last post. Little brother and I have the speed record, we got it up to 30 Miles per hour on a long downhill. I also have the load record, at least in terms of age. Yesterday I drove around Grandpa in the box. He is now retired, but previously worked as a doctor. I got a strange association to the Australian TV series ”Flying doctors”. Most important of all is that Edith seems to like the bike so far. We have rode the bike a couple of short excursions together and on one of them one of her classmates was with us. Those rides alone make it feel like money is well spent – President Biden’s abolished requirement for covid tests also paid for almost half of the bike.

The flying doctor.

Well, on Tuesday morning we take off from Gothenburg. This means that we need to leave here the night between Monday and Tuesday. It also means that we are in the middle of packing, a while ago Edith’s mother went away to print tickets and all the certificates. Digital is good, but it feels safe with an analog backup. I need to cancel the covid tests and the hotel. The most important thing is of course the visit to Primary´s on Wednesday, but it also seems as if we might get to meet with both Klekas and Lee family, it will be nice if little brother also gets to meet them and if it doesn’t work out we can see them on our visits in September or December. I also hope that they come to Sweden sometime, so we get the opportunity to give something in return and show a little of what Sweden has to offer. Will Dr Bollo ever come, he may even get to test-drive the cargo bike – if he promises not to beat my and little brother’s speed record…

The midsummer potatoes grow, at least above ground…

https://gofund.me/3aca73e5

/Edith´s father Carl

More information about Edith´s journey

FIRESfighterEdith on Instagram

#FIRESfighterEdith #Epilepsy #Epilepsi

2 reaktioner till “Ibland är det väldigt svårt att vara en familj (In English at the bottom of the post)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: