In English below.
Resan gick bättre än förväntat och vi har varit hemma i 24 h nu. Vi fick skjuts till flyplatsen i en minibuss av en ur personalen på McDonalds-huset. Normalt ingår inte det i den fantastiska servicen där, men dom gjorde ett undantag. Det hade väl funkat med ett par Uber också, men en hade inte räckt – vi hade mycket packning, inklusive lillebrors bytarmaskin.
Planet mellan SLC och Köpenhamn var inte fullt, så Edith och jag satt i mittgången i ett säte för fyra och Ediths mamma och lillebror satte sig vid fönstret. Så när Edith fick anfall låg hon redan ner, det gjorde allt enklare. Vi hade ansökt om assistans på flygplatsen också. Så när vi kom till Amsterdam fanns det en väntande rullstol utanför planet, samma i Köpenhamn – det behövdes. Inne i terminalen fanns ett el-fordon.
Så alla dom som inte kan vänta med att plocka ner sitt bagage från hatthyllan och måste tränga sig ut ur planet, innan skylten för ”säkerhetsbälten på” är släckt, kördes förbi av oss i elfordonet mellan terminalerna. De såg förvånade och besvärade ut.
På resan till SLC hade dom tagit i väl mycket i Amsterdam, men i välmening. Då fick vi nån form av höj- och sänkbar buss som hämtade oss vid den bakre utgången till planet. Alla andra fick gå ut där framme. Och med höj- och sänkbar, så snackar vi att hela kabinen restes upp fyra meter så att vi kunde rullas ut utan nivåskillnad från planet.
I Köpenhamn mötte Patrik upp med släp. Så den smidiga början och det bekväma slutet gjorde att hela resan kändes hanterbar, bättre och kortare. Idag sov barnen till lunch. Jag sov inget i natt, så ser i kors nu. Ett nytt ”riktigt” inlägg kommer imorgon.
/Ediths pappa Carl.
We are home again
The trip went better than expected. We got a lift to the airport in a van, by one of the staff members at the McDonalds house. Normally it is not part of the fantastic service there, but they made an exception. And we needed it. It would have worked with a pair of Uber as well, but one would not have been enough – we had a lot of luggage, including little brothers changing machine, and Edith was not feeling well.
The plane between SLC and Copenhagen was not full, so Edith and I sat in the aisle in a seat for four persons and Edith’s mother and little brother sat by the window. So when Edith had a seizure she was already lying down, it made everything easier. We had applied for assistance at the airport as well. So when we got to Amsterdam there was a wheelchair waiting outside the plane, the same in Copenhagen – it was needed. Inside the terminal was an electric vehicle, almost like a small train.
So all those who can not wait for their turn, and have to grab their luggage from the luggage shelf before the sign for ”seat belts on” is off, were driven past by us in the electric vehicle between the terminals. They seemed surprised and frustrated.
On the trip to SLC, they had some kind of height-adjustable bus that picked us up at the rear exit to the plane in Amsterdam. Everyone else had to go out in the front. And by height-adjustable, I mean that the entire bus was raised four meters so that we could be rolled out from the plane, whiteout using the stair. In Copenhagen, uncle Patrik met up with his car and a trailer. So the beginning and the end made the whole trip feel manageable, better and shorter. Today the children slept until lunch. I did not sleep at all, so a new ”real” post will come tomorrow.
/Edith´s father Carl
More information about Edith´s journey
#firesfighteredith
FIRES fighter Edith 