In English below.
Eftersom vi inte bara slarvade med skägget på BIVA utan även maten, fick vi mackor av personalen då och då. Ju magrare Ediths mamma blev, desto mer smör bredde de rutinerade sköterskorna på surdegsbrödet, till slut var det lika mycket smör som bröd. Men det var nog bra. Även om jag köpte Fortimel till Ediths mamma, näringsdryck med tropisk fruktsmak på apoteket, kunde man bokstavligt talat räkna både revben och ryggkotor på henne efter ett tag, man såg faktiskt hela skelettet genom ryggskinnet.
Jag hade som vana att tvinga i mig ett kokt ägg och ett par glas Proviva om vi var på patienthotellet vid frukosten, bordsskicket passade mitt grottmänniskoutseende. Nån gång blev det en ljummen fransk hot dog i pressbyrån, en sån som har rullat på nån slags ställning i fyra dagar, även den nertryckt med milt våld – ingen av oss åt för att vi var hungriga. Så även om jag tacklade av rejält också, klarade jag mig lite bättre.
Edith förvann nästan, framförallt hennes muskler. Hon är egentligen ganska grovt byggd och var naturligt stark innan hon blev sjuk. Hon kunde gå armgång och häva sig upp i det mesta. Någon av de första dagarna på BIVA sa en av läkarna att man tappar ungefär 10 % av sin muskelmassa på ett dygn i respirator. Edith låg nedsövd i flera veckor. Magen och tarmarna stannade helt efter nån vecka.
I natt bokade vi om hemresan, det blir dyrare så klart och osäkrare, men vi kan inte vara kvar två veckor till. Barnen måste hem nu, vi med. De stal en natts sömn, bokningsbestyren. Planen är att vi ska lyfta från SLC mot Amsterdam kl 14.23 på söndag. På hitvägen åkte vi via Göteborg, det gick inte nu. Istället får vi åka via Köpenhamn – hoppas vi. Det verkar i det närmaste omöjligt att få ett rakt besked om huruvida vi behöver negativa Covid-test eller inte för att få gå ombord på planet mot Köpenhamn. Vi har dessutom bara en timme på oss i Amsterdam. De senaste beskeden vi fått säger att vi nog kommer till Köpenhamn, men att vi sedan måste göra Covid-test innan vi släpps fram till gränskontrollen. Danskarnas ”jourtelefon” stängde kl 14 och öppnar igen på måndag.
Vi behöver också ta oss från Köpenhamn, men vi tror och hoppas att tågen går som vanligt. Kan Edith bara ta sig för egen maskin ska tåget inte vara nåt problem, även om vi har mycket packning. På Kastrups hemsida står det att flygplatsen välkomnar svenskar, att det är Sveriges flygplats också. Men det är en sanning med modifikation verkar det som. Danskarna vill inte ha dit nån snörvlande svensk som riskerar att stanna, kommer du bilvägen måste du uppvisa negativt corona-test och flygbiljett därifrån. Så ingen svensk får köra dit bara för att lämna eller hämta.
Vi kunde flugit till Arlanda också. Där blir vi väl insläppta tänker jag. Men det är ännu dyrare, längre väntan i Amsterdam och betydligt mycket omständligare att komma därifrån till Växjö. Den absolut största utmaningen med hemresan blir ändå att försöka få plats i packningen till lillebrors bytarmaskin.
Nåväl, går allt bra är vi i Växjö framåt kvällen på måndag. Det vore fantastiskt skönt, inte minst för barnen. Edith planerar fest, lillebror är hemlig och jag längtar efter ett glas vin och riktig lagrad svensk hårdost.
Ikväll har barnen beställt tacos, igen – fredagsmys!
/Ediths pappa Carl
In English.
DAY 31 in SLC – going home, if the Danes let us
Because we were careless with both the beard and eating habits at BIVA/ICU, we got sandwiches from the nurses from time to time. The skinnier Edith’s mother became, the more butter the experienced nurses put on the sourdough bread, in the end it was as much butter as bread. And it was probably a smart move. Even though I bought nutritional drinks, with tropical taste at the pharmacy to Edith´s mother, you could literally count her ribs and see the backbones, you actually saw the whole skeleton through the skin of her back before we got back home.
I used to force myself to eat a boiled egg and drink a couple of glasses of juice if we were at the hotel during breakfast, my table manners probably suited my caveman look. Sometimes I also forced myself to eat a overcooked hot dog in the hospital cafeteria – none of us ate because we were hungry. So even though I lost a lot of weight too, I did a little better than Edith´s mother.
Edith almost disappeared, especially her muscles. She was actually quite robust and was naturally strong before she became ill. One of the first days at BIVA, one of the doctors said that you lose about 10% of your muscle mass in 24 hours on a respirator. Edith was sedated for several weeks. The stomach and intestines stopped completely after a week or so.
Late last night we booked the return trip, it will be more expensive of course, but the children have to go home now. It took away a night’s sleep too, the booking procedure. The plan is that we will take off from SLC towards Amsterdam at 14.23 on Sunday. On the way here we went via Gothenburg, it was not possible this time. Instead, we get to go via Copenhagen in Denmark – we hope.
It seems almost impossible to get a straight answer about whether or not we need negative Covid tests to board the plane to Copenhagen in Amsterdam. The latest information we have received says that we will probably be allowed to board the plane to Copenhagen without a negative Covid-test, but that we will have to do a rapid test before we are allowed to pass the customs. The Danes’ hotline closed at 2 pm and will reopen on Monday …
We need to find transportation from Copenhagen as well, but we hope that the trains to Sweden run as usual. If Edith is well enough, the train ride should not be a problem. Kastrup’s (the airport in Copenhagen) website states that the airport welcomes Swedes, that it is Sweden’s airport as well. But it seems to be a hollow slogan. If a Swede want´s to go to Kastrup by car these days, he or she must present a negative Covid test and a flight ticket to another country. So, no Swede can drive there to pick us up.
We could have flown to Stockholm as well. But it is even more expensive, longer waiting in Amsterdam and it is much more difficult to get to Växjö from Stockholm. But the absolute biggest challenge with this journey home will probably be to fit little brother’s change machine into the suitcase.
Well, if all goes well, we will be home in the evening on Monday. It would be fantastic, not least for the children. Edith is planning a party, little brother likes to have secrets so he won’t tell us what he´s planning to do when we get home, I long for a glass of wine and really mature Swedish hard cheese.
Tonight, the children have decided they want tacos, again.
/Edith´s father Carl
More information about Edith´s journey
#firesfighteredith
FIRES fighter Edith 