DAG 30 i SLC – bag lady, grottmänniska och tand fen

In English below.

Jag blir arg då och då, men knyter lite för ofta näven i fickan. Det är kanske därför det bubblar upp ordentligt när jag väl visar min ilska. Någon av de första dagarna på BIVA i Lund var jag på väg från sjukhuset till patienthotellet för att hämta något. Vid ett övergångsställe försökte en ganska obehaglig och osympatisk kvinna påkalla min uppmärksamhet. Hon gjorde det inte genom att tilltala mig utan använde nån typ av rop. Jag var inte i skick eller intresserad av att prata med henne och gick vidare – hon befann sig absolut inte i nån nödsituation.

När hon grymtade högre, aggressivare och med ännu mer gutturala läten gick nån form av säkring hos mig. Jag rusade mot henne, ställde mig tio centimeter från hennes ansikte och vrålade: min dotter ligger där inne och pekade över hennes huvud. Och jag skiter fullständigt i vad du grymtar om, att hon kunde hålla käften och säkert ytterligare några mindre väl valda ord. Det var befriande. Alla övriga, som dittills också varit på väg mot övergångsstället, insåg plötsligt att de inte längre behövde korsa vägen.

Jag blev nån slags grottmänniska på BIVA. Jag hade dåligt med ombyte så jag tvättade kläder med tvål i handfatet. Jag duschade och borstade visserligen tänderna maniskt varje gång jag var på patienthotellet, men hår och skägg växte okontrollerat och ringarna under ögonen blev allt mörkare, så det var kanske inte så konstigt att jag kunde tömma ett övergångsställe.

Nån slags svårkontrollerad ilska satt i ganska länge, delvis gör den väl det fortfarande. Inte över kvinnan vid övergångsstället, men över det som drabbat Edith och vår familj. Istället för att muttra över dåliga bilförare skrek jag länge högt i bilen om nån bytte fil felaktigt, körde för långsamt eller fort. Jag kunde få adrenalinpåslag av dumhet, respektlöshet och självupptagna människor på ett sätt jag kanske inte gjort innan. Men det är kanske så, en så stark känsla, den övermäktiga känslan av djup förtvivlan, gör det svårare att mota eller stå emot andra känslor också. I alla fall närliggande. Samtidigt kanske det hämmar andra känslor.

Grottmänniskans son med en dagsfärsk glugg i överkäken.

Vi väntar fortfarande på besked från resebyrån om vår ombokning går igenom. Det verkar som om de i och med de lättade restriktionerna helt plötsligt fått mycket att göra. Tidsskillnaden underlättar inte heller kontakterna. Det känns ärligt talat också lite ovisst att flyga med Edith – hon är fortfarande i obalans.

Idag har vi annars hunnit med att bli intervjuade till en podcast. Den ska redigeras och kommer sen på Spotify. Innan jag publicerar nån länk måste jag höra att min svengelska inte låter för dråplig. Jag har valt att bortse från uttalet här. När jag skulle beställa blueberry muffin åt Edith på sjukhuset, tyckte lillebror att jag lät som en drogad Arnold Schwarzenegger – lillebror vet inte vem Arnold är, men när han härmade mig var alla i rummet överens om att det lät som Mr. Schwarzenegger på valium.

Men dagens största händelse är att lillebror äntligen tappat sin lösa framtand. Eller han drog faktiskt ut den själv – det brukar ju vara mitt jobb annars. Vi får se om tandfen hittar till McDonaldshuset.

Jag borde nog överväga att sluta knyta näven i fickan när vi kommer tillbaka till Sverige och till jobbet, vi får väl se.

/Ediths pappa Carl

In English.

DAY 30 in SLC – a bag lady, the caveman and the tooth fairy

I get angry every now and then, but I usually control my anger and don´t show it – I try to keep my Swedish stone face. This probably happens a little too often. Maybe that’s why it’s bubbling up properly once I show my anger. One of the first days at BIVA/ICU in Lund, I was on my way from the hospital to the hotel to pick up something. At a pedestrian crossing, a rather unpleasant and unsympathetic woman tried to get my attention. She did not do so by addressing me, instead she used some kind of shout. I was not in the emotional state or interested in talking to her and went on – she was certainly not a lady in distress.

When she growled louder, more aggressively and with even more guttural sounds, some form of fuse popped on me. I rushed towards her, stood ten centimetres from her face and roared: my daughter is lying in there! pointing over her head. And I don´t care what you’re grumbling about! and I told her that she could shut up, and probably a few more, less well-chosen words. It was liberating. All the others who, had up till now, also been on their way to the crossing, suddenly had to go in another direction.

I became some kind of caveman at BIVA/ICU. Although I showered and brushed my teeth manically every time I was at the hotel, my hair and beard grew uncontrollably and the circles under my eyes got darker and darker, so it was perhaps not so strange that I could scare away every pedestrian at the crossing.

Some kind of difficult-to-control anger lasted for quite some time, in part it still does. Not about the woman at the crosswalk, but about what affected Edith and our family. Instead of muttering at bad drivers, I shouted loudly in the car for a long time if someone changed lanes incorrectly, drove too slow or fast. I could get an adrenaline rush of stupidity, disrespect and self-absorbed people in a way I might not have done before. But it may be, that such a strong emotion, the feeling of overwhelming panic and despair over my daughter´s situation, makes it harder to resist other emotions as well – nearby emotions. At the same time, it may inhibit other feelings, the positive emotions.

The caveman’s son with a completely fresh gap in his upper jaw.

We are still waiting for confirmation from the Swedish travel agency if our new booking goes through. It seems that with the easing of Covid restrictions, they suddenly have a lot to do. The time difference is also a factor in the contacts – Sweden is 8 hours ahead of the SLC.

Today we were also interviewed for a podcast. It will be edited and then published on Spotify. Before I publish a link in the blog, I must check that my poor English does not sound too silly for the Swedish listeners – Swedes like to make fun of other Swedes poor English. I have chosen to ignore my bad pronunciation here and focused on other aspects. When I was ordering blueberry muffins for Edith at the hospital, little brother thought I sounded like a sleepy Arnold Schwarzenegger – little brother does not know who Arnold is, but when he made an imitation of me, everyone in the room agreed that it sounded like Mr. Schwarzenegger on sedatives, including the whispering nurse.

But today’s biggest event is that little brother has finally lost his loose front tooth. Or he actually pulled it out himself – it’s usually my job otherwise… We’ll see if the tooth fairy finds her way to the Ronald McDonald House.

https://gofund.me/3aca73e5

/Edith´s father Carl

More information about Edith´s journey

#firesfighteredith

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: