DAG 21 i SLC – tre veckor och snart fyra år

In English below.

Två gånger har jag burit en medvetslös Edith ner för trapporna från sovrummet till väntande ambulanser. Bägge gångerna barfota på singeln. Bägge gångerna har hon varit inlindad i de brandgula ambulansfiltarna. Den första gången var jag aningen mindre otränad och Edith vägde lite mindre, den andra gången var i maj i år. Bägge gångerna var det sällsamt tungt på flera sätt.

Väntan på ambulansen den natten i oktober 2017 kändes ohyggligt lång. Vi hade SOS-operatören på högtalare i sängen där Edith låg. Lillebror som bara var fyra år vaknade av vårt skrikande och kom ut ur sitt rum. Vi bad honom sätta sig vid Tv:n, men han förstod att nåt var fel, riktigt fel och gick klädde på sig. Han ville vara redo att följa med. Han ville ha koll.

Ediths mamma skrek gång på gång att Edith inte andades, det gjorde hon nog lite grann. Men hon syresatte sig inte ordentligt och var blålila. Hon var våt av svett och saliv, hon hade blod och skum runt munnen. Ögonen liksom flöt runt i ögonhålorna utan nån riktning. Larmoperatören försökte vara lugn och lugnande. Jag trodde fortfarande att Edith hade tungan i halsen, så jag la henne över mina knän och slog henne mellan skuldrorna, hårt, flera gånger, innan jag la henne i framstupa sidoläge.

Nånstans där kände jag att hela rummet och världen snurrade. Jag har aldrig svimmat, men förstod att det var nära. Så jag flydde ut ur rummet några sekunder, sprang ner och låste upp ytterdörren så att ambulanspersonalen skulle kunna komma in. Då hörde jag också sirenerna på andra sidan sjön. Jag var nånstans övertygad om att allt skulle bli bra bara ambulansen kom. Det kom två ambulanser, en från Växjö, en från Tingsryd, men det blev inte bra.

På sjukhuset sa lillebror: Pappa du slog Edith. Han återkom flera gånger kring detta under lång tid. Lillebror har tagit mycket stryk de här åren. Det känns sorligt, men oundvikligt. Vi hade planerat att åka till en restaurang idag. Den planen har vi fått överge. Edith har haft anfall så hon orkar inte – men just nu är det bra med anfall. Restaurangerna finns kvar imorgon också. Kanske går lillebror och jag ut på Pokemon-jakt istället. Han hade sett att det fanns en Charmillion i närheten. Kl 10.30 är det dags för veckans Covid-test.

Igår var det förresten farsdag i USA. Det fanns Suckulenter i receptionen man kunde göra arrangemang av och det bjöds på pizza, det finns säkert kvar till lunchen idag. Edith håller Näckrosens kebabpizza högre än pizzorna här.

/Ediths pappa Carl

In English

DAY 21 in SLC – three weeks and soon four years

Twice I have carried an unconscious Edith down the stairs from the bedroom to a waiting ambulance. Both times barefoot on the gravel. Both times she has been wrapped in the yellow ambulance blankets. The first time I was a in a little bit better physical shape and Edith weighed a little less, the second time was in May this year. Both times it was heavy in several ways.

The wait for the ambulance that night in October 2017 felt awfully long. We had the 911 operator on speaker phone in the bed where Edith was lying. Little brother, who was only four years old, woke up from us screaming and came out of his room. We asked him to sit down by the TV, but he understood that something was wrong, really wrong, and got dressed. He wanted to be ready to go. He wanted to keep track.

Edith’s mother shouted again and again that Edith was not breathing, she probably did a little. But she did not oxygenate properly and was blue-purple. She was wet with sweat and saliva, she had blood and foam around her mouth. The eyes seemed to float around in the eye sockets without any direction. The 911 operator tried to be calm and reassuring. I still thought Edith had her tongue blocking her throat, so I put her over my knees and slapped her between the shoulders, hard, several times, before I put her in recovery position.

I felt the whole room and the world spinning. I never fainted, but understood that it was close. So, I fled the room for a few seconds, ran downstairs and unlocked the front door so that the paramedics could enter when they arrived. Then I also heard the sirens on the other side of the lake. I was somewhere convinced that everything would be fine as soon as the ambulance arrived. There were two ambulances, but it did not go well.

At the hospital, little brother said: Dad you hit Edith. He returned to this several times for a long time. Little brother has been hurt these years too. It feels sad, but inevitable.

We had planned to go to a restaurant today. We have had to abandon that plan. Edith has had seizures so she cannot go – but right now it is good with seizures. The restaurants will be there tomorrow as well. Maybe little brother and I go on a Pokemon quest instead. He had seen that there was a Charmillion nearby. At 10.30 it is time for this week’s Covid test.

By the way, yesterday was Father’s Day in the United States. There were succulents in the reception you could make flower arrangements of and pizza was served, there are probably pizza left for lunch today. Edith misses the kebab pizza from the local pizza place back home – Näckrosen.

*Edith in plaster blows one of her first chewing gum bubbles, a few weeks before she became ill. She’s still a master of chewing gum bubbles.
**There was no Charmillion, but we caught some others with equally incomprehensible names.

https://gofund.me/3aca73e5

/Edith´s father Carl

More information about Edith´s journey

#firesfighteredith