In English below.
Vi är utskrivna från sjukhuset sedan i eftermiddags. Vi ska hålla koll på Ediths sår och stygn, vi ska vara observanta på tecken på infektion och vi ska se till att hon inte får för ont. I övrigt behöver hon lugn och ro, vila och bra mat.
Egentligen är nog McDonaldshuset till för familjer med barn som är inskrivna. Men istället för att bli utsparkade fick vi ett större rum med pentry idag – det finns kaffebryggare! Så imorgon blir det en ny tur till Walmart eller Smith´s Food and Drugs, för storhandling så vi kan laga lite egen mat. Återstår att se om lillebror accepterar nåt av det vi kan tänkas åstadkomma, eller om han smiter ner till snacksbaren.
Det är egentligen ganska otroligt att vi är ”hemma” redan ett dygn efter en hjärnoperation. Men egentligen är nog denna operationen mindre riskfylld än det invasiva EEGt vi gjorde för några dagar sedan, denna gången är det bara två elektroder, inte sexton. Behövs det åker vi såklart tillbaka, men samtidigt är vi väldigt vana att ta hand om Edith när hon inte mår bra. Och det är lugnare här än på en sjukhusavdelning. Det handlar såklart också till viss del om kostnader. Riktigt såhär tidigt brukar man kanske inte bli utskriven, normalt är det nog en eller två nätter till på sjukhuset. Men vi har tillsammans med läkarna bedömt att detta var bästa lösningen. Vi har cirka 6-7 minuter till sjukhuset, nu på kvällen kanske det går ännu snabbare. Ikväll mår Edith förvånansvärt bra med tanke på vad hon varit med om, men hon ser eländig ut.
Såret i huvudet är faktiskt inte det värsta även om det är otäckt. Det ingår på något vis att få sår vid en operation. Det kommer att täckas av förband nån dag till, sen kan vi kamma över det eller kan Edith ha en bandana tills det är läkt. Just nu är det jobbigare både för Edith och mig att se hur svullen hon är i ansiktet. Edith ville inte se sig i spegeln när hon borstade tänderna och pappa får stålsätta sig för att hålla masken. Det kan också bli så att hon får blåtiror eller blåmärken de närmaste dagarna. Men allt detta kommer att vara borta långt innan vi kommer hem till Sverige och Edith kommer att bli precis lika söt som innan. Dessutom kommer hon att må bättre på insidan.
/Ediths pappa Carl
In English.
DAY 16 in SLC – swollen and sore, but okay
We were discharged from the hospital this afternoon. We must keep an eye on Edith’s wounds and stitches, we must be observant of signs of infection and we must ensure that she isn’t in pain. Otherwise, she needs peace and quiet, rest and good food.
It therefore suited extra well that we got a larger room with kitchenette at the Ronald McDonald’s house today. So, tomorrow there will be a new trip to Walmart or Smith’s with the shuttle for grocery shopping, so we can cook some food on our one. I don´t I think any of the stores have pickled herring, so we may have to settle for Swedish meatballs – without lingonberries.
It is actually quite unbelievable that we are ”at home” already 24 hours after a brain surgery. Although I think it´s not unusually that RNS-patients are discharged after a couple of nights, if the procedure went without complications. I guess this procedure is probably less risky in some ways, than the invasive SEEG we did a few days ago, this time there are only two electrodes inserted instead of sixteen.
If needed, we will of course go back to the hospital, but at the same time we are very used to taking care of Edith when she is not feeling well. And it’s quieter here than in a hospital ward. Of course, it is also to some extent about reducing costs. Anyway, this is what we and the doctors think is the best for Edith and the rest of the family – and we feel safe about it. We have about 6-7 minutes to the hospital, now in the evening it might go even faster. Tonight, Edith is feeling surprisingly well considering what she has been through, but she looks miserable.
The wound on the head is actually not the worst even if it is horrible. It is somehow included to get wounds during a surgery. It will be covered with bandages for a couple of days, then we can comb over it or Edith could wear a bandana until it is healed. Right now, it’s harder for both Edith and me to see how swollen she is in her face. Edith did not want to look in the mirror when she brushed her teeth and Dad had to brace himself. It may also be that she gets bruises or black eyes in the next few days. But all this will be long gone before we come home to Sweden and Edith will be just as pretty as before. In addition, she will feel better on the inside.
*The wound runs all the way under the pads. The color of her hair looks almost like her mother´s from the red antiseptic soap😉. We have to wait a few days before we can wash it.
/Edith´s father Carl
More information about Edith´s journey
#firesfighteredith
FIRES fighter Edith 
❤️
GillaGilla
Tack Anki. /Carl
GillaGilla