DAG 28 i SLC – Miraklet i Milano

In English below.

Missförstå mig inte nu. Men jag har sett åtminstone en viktig landskamp innan när det var svårt att koncentrera mig, eller fullt ut köpa illusionen av att det är viktigt vem som vinner. Fotboll från läktaren eller framför Tv:n bygger på det, att man engagerar sig. Det finns såklart de som kan nöja sig med estetiken, taktiken, lagspelet eller individuella prestationer, men för de flesta krävs ett engagemang för något av lagen. Eller att man satsat pengar. Det har jag inte gjort sedan morfar dog och då var det två kronor på Stryktipset. Min morfar Sven var förresten med och grundade Östers IF.

Missförstå mig inte, jag gillar fotboll, jag tycker det är fantastiskt roligt att se landskamper i tävlingssammanhang. Jag hejar helhjärtat på Sverige och jag har haft på mig min Sverigetröja sen jag vaknade, jag tvingade på lillebror sin också. Nattvakterna här fnyser lite åt soccer när jag hämtar frukostkaffe och donuts i matchtröjan.

Edith mår inte bra idag. Lillebror är måttligt intresserad av matchen.

Förra gången det var en betydelsefull landskamp som jag hade svårt att engagera mig fullt ut i, var ”Miraklet i Milano” – Italien mot Sverige i kvalet till VM 2018. Den spelades någon gång i november 2017. Det var under Ediths BIVA-period i Lund. Jag tvekade länge, men till slut blev jag övertalad av personalen att ta en paus. Så jag gick förbi tuggummit på golvet i sjukhuskorridoren, ytterligare en gång, till patienthotellet och såg andra halvlek av matchen. Ediths mamma var kvar hos Edith och jag höll krampaktigt i telefonen om det skulle ringa från BIVA.

Sverige höll nollan och vi gick till VM. Ediths värden höll sig i schack de 45-minutrarna. Det senare var viktigt på riktigt, det första var bra, men kändes i jämförelse tämligen irrelevant.

Igen, fotboll är viktigt, fotboll är bra. Fotboll kan i bästa fall skapa gemenskap och glädje. Edith och jag följde VM sen från TV-soffan sommaren efter, det betydde mycket, det gav mycket glädje. Men Edith hade anfall sent igår och tidigt i morse och har sovit ryckigt och oroligt sedan dess.

Edith är annars den i familjen som, vid sidan av mig, är mest intresserad. Lillebror blev mest arg för att jag störde hans datorspel, när jag skrek över halva SLC vid Forsbergs mål och träffar i trävirket. Men idag hade jag mitt huvudfokus på något annat. Det hade varit rättvist och kul om Sverige vunnit. Men det är viktigare för mig att Edith blir pigg nog så vi kan heja fram Danmark (som en kompromiss). Jag hoppas mest på ett nästa mirakel, ett RNS-mirakel i Salt Lake City.

F-n Edith fick precis ett anfall till.

/Ediths pappa Carl

In English.

DAY 28 in SLC – The Miracle in Milan

Do not misunderstand me. But I have seen at least one important international soccer game before when it was difficult to concentrate, or fully accept the illusion that it is important who wins. Soccer from the stands or in front of the TV is based on getting involved. Of course, there are those who can settle for aesthetics, tactics, team play or individual achievements. But for most of us, a commitment to one of the teams is required. Or that you have placed a bet. I haven’t done that since my grandfather died and then it was a quarter on some game in the Premier league many years ago. By the way, my grandfather Sven was involved in founding Östers IF, the famous soccer club in Växjö, Sweden.

Edith is not feeling well today. Little brother is moderately interested in Sweden vs Ukraine in the European Championship.

Don’t get me wrong, I like soccer, I think it is fantastic to watch international competitive games. I cheer from my heart for Sweden and I have been wearing my Sweden shirt since I woke up, I forced little brother to wear his too. The night guards here talk a little condescending about soccer when I pick up breakfast in the match shirt (beside that, they seem to be really nice people).

The last time it was a significant international soccer game that I had a hard time getting fully involved in, was ”The Miracle in Milan”: Italy vs Sweden in the qualifiers for the World Cup 2018. It was played sometime in November 2017. It was during Edith’s ICU period in Lund.

I hesitated for a long time, but in the end, I was persuaded by the staff to take a break. So, I walked past the chewing gum on the floor in the hospital corridor once more, to the hotel and watched the second half of the game. Edith’s mother stayed with Edith and I held the phone cramped if it rang from ICU.

Sweden kept a clean sheet and we were qualified for the World Cup. Edith’s vitals ​​remained in control for 45 minutes. The latter was really important, the former was nice, but in comparison it felt rather irrelevant.

Again, soccer is important, soccer is good, it can at best create community and joy. Edith and I followed the World Cup from the TV couch the following summer, it meant a lot, it gave us a lot of joy. But Edith had a seizure late yesterday and early this morning and has slept restlessly ever since.

Edith is otherwise the one in the family who, next to me, is most in to sports and soccer. Little brother got angry because I disturbed his computer game, when I shouted throughout SLC when Emil Forsberg scored a goal and when he hit the wood twice. But today I had my main focus on something else. It would have been fair and fun if Sweden had won, but now it is more important to me that Edith gets well enough so we can cheer for Denmark – as a compromise. Or go home to Sweden soon. The real miracle for me, the SLC miracle would be if Edith gets well.

Edith just had another seizure…

https://gofund.me/3aca73e5

/Edith´s father Carl

More information about Edith´s journey

#firesfighteredith

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: